Ånge bibliotek

Mamma, jag väntar på dig. Jag har väntat i sex dagar nu. Jag känner att jag snart kommer att dö. Varför kommer du inte? 

Eunsun Kims pappa har dött. Hennes mamma och syster har gett sig av för att leta efter mat. De lovade att komma tillbaka om två eller tre dagar. Eunsun är ensam i den tomma lägenheten i Eundeok, en liten industristad som ligger i Hamgyong-provinsen i Nordkorea.

Året är 1998, Eunsun är elva år, det är svält i Nordkorea, och hon vill inte dö utan att lämna något efter sig. Hon skriver ett testamente.

Nio år senare når hon och hennes mamma och syster friheten i Sydkorea. Då har de blivit tagna i Kina och blivit tillbakaskickade till Nordkorea, suttit i fångläger, flytt till Kina igen, levt som illegala invandrare under slaveriliknande förhållanden och till slut bestämt sig för att försöka korsa den mongoliska öknen.

Jag vill berätta om det jag har varit med om för att ge röst åt de miljoner människor som dör i tystnad i Nordkorea, säger Eunsun Kim. Mitt folk lever helt isolerat i en stängd värld. Till och med efter att jag kom till Sydkorea behövde jag tid för att förstå sanningen jag kunde inte tro att Kim Jong-il var en cynisk diktator. Vi får inte bli upprörda över att människorna i Nordkorea inte protesterar. De vet inte hur illa de har det.